I. Definition av plastfärgmatchning:
Definition: Färgmatchning avser att skapa färger som är tilltalande, uppfyller kraven på färgskillnader i färgkartor, uppfyller kundernas förväntningar, är ekonomiska och inte bleknar under bearbetning och användning, baserat på de tre primärfärgerna: röd, gul och blå. Dessutom kan plastfärgning ge plaster flera funktioner, såsom att förbättra deras ljusbeständighet och väderbeständighet; ger dem speciella egenskaper såsom ledningsförmåga, antistatiska egenskaper och antibakteriella egenskaper; och olikfärgade jordbruksfilmer kan tjäna funktioner som ogräsbekämpning, insektsbekämpning och plantodling. Kort sagt, färgmatchning kan också uppnå specifika applikationskrav.
II. Färgämnen:
Pigment och färgämnen
Pigmentegenskaper: Pigment är färgämnen som är olösliga i vanliga lösningsmedel. För att erhålla idealisk färgningsprestanda behövs därför metoder såsom mekanisk uppvärmning och blandning för att jämnt fördela pigmentet i plasten.
Pigmentklassificering: Pigment kan enligt struktur delas in i organiska pigment och oorganiska pigment.
Oorganiska pigment:
Fördelar: Bra termisk stabilitet, utmärkt väderbeständighet, utmärkt ljusstabilitet, lågt pris och överlägsen spridningsprestanda. Exempel: titandioxid, kimrök, etc.
Titanium Dioxide Series: Innehåller huvudsakligen titandioxid, zinkoxid och zinkbariumvit. Titandioxid har två strukturer: rutil och anatas. Rutil titandioxid har ett högt brytningsindex, hög döljningsförmåga, stabilitet och bra väderbeständighet. Om titandioxid inte sprids på den ursprungliga fabriken kommer ett stort antal svarta fläckar att genereras under färgmatchningsprocessen, vilket indikerar att dispersionen inte är öppen. Därför måste den dispergeras med ett dispergeringsmedel före användning. Vissa tillverkares kvaliteter bearbetas innan de går ut på marknaden; sådana material kan användas direkt. Används främst för att maskera hartstransmittans och öka vitheten.
Kolsvart: Ett vanligt använt svart pigment, billigt, det ger också UV-skydd (anti-åldrande) för plaster och konduktivitet. Olika produktionsprocesser ger olika typer av kimrök med ett brett spektrum av partikelstorlekar och väsentligt olika egenskaper. Kimrök klassificeras genom tillämpning i pigment kimrök och gummiförstärkande kimrök. Pigmentkimrök klassificeras vidare genom sin färgningsförmåga i hög-pigment, medium-pigment och låg-pigmentkimrök. Kolsvarta partiklar är benägna att aggregeras; för att förbättra dess färgningsförmåga måste dispergeringsmedel tillsättas under bearbetningen för att förbättra dess dispergerbarhet.
Nackdelar: Relativt dålig färgförmåga, hög relativ densitet, kräver större tillsatsmängder och saknar levande färg.
Huvudanvändning: För att öka färgkoncentrationen (allmänt tillämpligt på olika hartser beroende på färgkrav), särskilt i teknisk plast där den uppvisar utmärkta prestanda, såsom PA, PC, PBT, POM, PPO, PPS och andra material, såväl som icke-transparenta och gråa hartser.
Organiska pigment:
Fördelar: Hög toningsstyrka, ljusa färger, komplett färgspektrum, låg relativ densitet och låg tillsatsmängd.
